Sweden Sky Race 24 – Björkliden

Äntligen var det dags för vad i alla fall Gasellen ansåg vara en av årets höjdpunkter – Sweden Sky Race 24 i Björkliden. Den andra av oss anser att fjällen skall avnjutas under mer avslappnande former, och alltså inte med nummerlapp på magen…

Lapporten

Här följer gasellens rapport om detta lopp:

SSR24 är ett lopp på 57km, och denna sträcka springs i fjällmiljö där man får förmånen att besöka 3 toppar, vardera på ca 1400 möh. Man kan även välja att springa banan 2 varv, men riktigt så ”galna” är vi inte… Man är självförsörjande under loppet, så man får ha med sig en ryggsäck med diverse förstärkningskläder och mat. Vatten är det ingen brist på, det finns många jockar att passera… Man springer loppet i par om 2 eller 3 personer, och denna gång skulle vi inte springa ihop.

Själva resandet till loppet började inget vidare. Vi hade satt vår tillit till SJ ochh bokat plats i liggvagn. Resan skulle ta sin början i Herrljunga vid 19:22 och sen beräknades vi vara framme i Björkliden vid 16-tiden dagen efter. En lång resa, men det kändes helt ok. När vi kom till Herrljunga visade det sig vara problem med tågtrafiken. Tåget var till att börja med 1 timme försenat. Tiden gick, och när tåget var 3 timmar försenat utan att hunnit fram till Herrljunga så struntade vi i SJ till förmån för SAS istället… Tåget skulle visa sig bli 6 timmar försenat till Boden, och väl där hade vi blivit tvingade till taxi (iofs på SJ:s bekostnad) de 45 kvarvarande milen till Björkliden. Flyget upp gick dock utan problem, och vi var nöjda med vårt val.

Väl framme i Björkliden var det varmt, solen sken och luften var så skön som den bara är såpass långt norrut. Fredagskvällen bjöd på pastaparty och lite allmänn information om loppet. Tex. så var det en same där och berättade lite om rennäringen. Att många av oss åker upp till fjällen för att springa har tyvärr stor negativ inverkan på deras jobb. Vi lovade att ta det extra lugnt i närheten av renar, och ta en omväg om det skulle vara renar i vägen.

Morgonen efter var det dags för start! Vid 10 begav vi oss iväg, då hade dom som skulle springa 114 km startat 2 timmar tidigare.

Loppet startar med en stigning på ca 1000 hm till Låktatjåkko Fjällstation (där det serveras smarriga våfflor, vilket vi tyvärr inte hann njuta av…) och därefer upp på toppen av Låktatjåkko (1404 möh). Stigningen hade gått rätt bra för oss, vi hittade ett lagom tempo och vandrade på. Vi hade båda stavar med oss, och dom hjälper en del uppför. Framför allt så blir hållningen bättre, man hänger inte lika mycket. Sen var det dags för ett av detta lopps höjdpunkter – de ca 1000 hm nerförslöpning till Låktatjåkka! Underbar, lagom teknisk stiglöpning! Jag passade på att skoja till det lite med en rejäl vurpa i en gyttje-pöl…

Väl nere vid Låktatjåkka var det dags för den enda bemannade stationen, och här fanns det cola och lite smått och gott att äta. Sen bar det iväg upp mot Trollsjön. Trollsjön ligger bedårande vackert på ca 800 möh. Vid Trollsjön började stigningen på allvar, och nu följde vi inte längre någon stig. Dock hade vi vimplar att följa och en ungefärlig kompassriktning. Upp mot toppen blev sikten rätt dålig, men vi hade hjälp av ett annat lag och hade inga stora problem att hitta rätt. Dock var det några andra lag som hade sprungit fel här och behövde hjälp innan de kom tillbaks på rätt spår. Tillslut var vi uppe vid toppen på 1410 möh, där banläggaren stod och tog emot oss. Sen var det dagens andra nerförslöpning, och denna gång var det inledningsvis betydligt brantare och det gick lite långsammare.

Trollsjön

En bit ner började vi skymta sjön Kårsavaggejaure, en sjö vi skulle följa väldigt länge. Väl nere från branten följde en lång löpning längs sjön mot Kårsavaggestugan. Löpningen startade obanat, men ganska snart hittade vi en stig att följa. Här var löpningen ganska tung, mjukt underlag som sög musten ur benen och sjön kändes oändligt lång. Vi började längta efter nästa topp – äntligen skulle vi få gå lite igen… 🙂

Kårsavaggejaure

Väl framme vid fjällstationen hade vi lite problem att hitta kontrollen, och laget bakom kom ikapp. Samma lag hade vi haft sällskap med sedan första nerförslöpningen. Och vi skulle ha sällskap några timmar till…

Nu startade sista stigningen, mot 1410 möh. Benen började bli trötta men vi kämpade på. Nu hade vi bara en kontroll kvar, sen var det (nästan) bara nerförslöpning tillbaks till Björkliden… Vi och det lag vi hade sällskap med stämplade samtidigt, vi var inte helt säkra på vår placering i loppet, men det skulle visa sig att vi stämplade som etta och tvåa. Dock skulle vi snart se oss passerade av ett annat lag, dom var väldigt starka uppför. Det var ett av de lagen som tappat en hel del tid vid förra toppen.

Men har man gått uppför så får man springa nerför, och nu var det dags igen! Dock lite svårare löpning än efter första toppen. Det var en befrielse med snön – fantastiskt skön att springa på! Snart passerade vi även Måndalen, väldigt vackert och annorlunda landskap. Nerförslöpningen flöt på bra, och när vi bara hade ett par km kvar till Björkliden fanns det inga andra lag inom synhåll varken framför eller bakom. Vi hade passerat laget som gick om oss uppför och det lag vi haft sällskap med så länge syntes inte längre. Vi tog det lite lugnt på slutet, gick lite och pratade om loppet. Hade det allmänt skönt och avslappnat.

Självklart kom det ett lag med 2 ungtuppar ikapp oss, med kanske 500 meter kvar till mål. 2 löpare vi inte hade sett sen starten för drygt 8 timmar sen… Dom var lite rappare än vi, och sprang förbi i sista rejäla backen. Efter det passade jag på att göra en vurpa, slog i knät rejält och vrickade foten. De sista 500 m gick inte särskilt fort för oss, och tillslut kom vi i mål som tvåa. En dryg minut efter segrarna och 30 sekunder före nästa lag.

Initialt lite missnöjda över att vi inte hade behållit tempot i mål, då hade vi vunnit. Men ändå väldigt nöjda med dagen! Fantastiskt fint lopp och inga längre dippar hos någon av oss!

Riktigt kul att hänga en stund i målområdet, alla som springer i mål känner sig som vinnare! I ett lopp som detta är det ju genomförandet som är det centrala. Jag hade trivts ännu lite bättre om vi sprungit utan nummerlapp och med valfri starttid. Då hade man sluppit den lilla stress som det alltid blir i en tävling. Detta landskap är för vackert för att stressas igenom.

På söndag ver det prisutdelning och det obligatoriska besöket vid Silverfallet, och sen var det dags att styra kosan hem… Även denna resan var bokad med SJ. Efter resan upp hade vi inga större förhoppningar om att komma hem enligt tidtabell, men tänk! Även SJ kan!

Silverfallet