Borås Ultra Marathon 2014 – Skatås till Borås

En vecka efter göteborgsvarvet var det dags för en helt annan typ av löpartävling, ultramarathon i terräng. 87 km för en av oss, och (endast) hälften av sträckan för den andra.

Starten för den långa banan gick tidigt på morgonen från Skatås, och det var ingen direkt rusning i starten… Svårt att ha några förväntningar när man inte vet hur kroppen kommer fungera under så många timmars löpning. Upplägget från början var att gå i alla uppförsbackar och springa resten. Banan följer vildmarksleden/bohusleden och bjuder på en mycket fin och omväxlande natur. Längs med banan finns det mat och vätskekontroller ca var 15 km, och funktionärerna vid dem gör ett fantastiskt jobb! Det rullade på bra i den blandade terrängen, som bjöd på allt från ganska teknisk och svårsprungna stigar till fina grusvägar och kortare bitar asfalt.

Efter ca fem timmar passerades Hindås, och såhär halvvägs var kroppen mycket piggare än väntat! Det funkade bra att äta vid varje station, och det var säkert en bidragande faktor till att det flöt på så bra. I Hindås var även starten för de som ”bara” skulle springa halva sträckan, och härifrån blev det inte lika ensamt i spåren. En sak som gör ultralopp extra roliga är att det finns så många möjligheter att prata lite med likasinnade! Ingen har särskilt bråttom utan man lufsar på i ett behagligt tempo.

Andra halvan av loppet var mer kuperad, men också väldigt vacker. Skog, sjöar, sommarängar och gårdar passerades, och här och var hade de boende längs vägen ordnat med egna små vätskekontroller (utöver de ordinarie). Sånt blir man glad av! Vid 71 (30 för vissa) km passerades sista mat/vätskekontrollen, och nu var det dags att lägga in spurten! Det är en märklig känsla att ha sprungit i ca sju timmar och fortfarande vara relativt pigg!

Sista milen var dock inte helt lättsprungen då den innehöll både ett kärr och en skidbacke. Men vad gör väl det när man med några kilometer kvar kommer ut ur skogen och ser hela Borås ovanifrån, och hela vägen dit verkar vara en enda lång nedförsbacke. Nedförsbackar kan dock vara nog så besvärliga med så många kilometrar i benen, men det var ändå en otroligt skön känsla att få sikte på målet.

Väl i mål fick man ett varmt mottagande av alla (återigen fantastiska) funktionärer, och mat och dryck smakade bättre än nånsin! (Det kan också vara en bra anledning att börja med långlopp. Man lär sig hur gott mat och dryck kan smaka!)

Sammanfattningsvis var detta ett riktigt roligt och välarrangerat lopp som gav mersmak!