Xreid Jotunheimen

Så var det då dags för årets riktiga långlopp! Xreid Jotunheimen är ett lopp på 105km och ca 6000 höjdmeter i den norska fjällvärlden. Vad det gällde längden så skulle det visa sig att man fick lägga på 10% för att få den riktiga siffran. En rejäl utmaning med andra ord!

Vi var nio personer som åkte bil upp till Beitostölen, av oss nio var det vi fem män som skulle springa loppet, och kvinnorna valde istället den lite behagligare varianten med vandring mellan fjällstationer och tre-rätters middag på kvällarna.

När vi kom upp på torsdag var dags för den sista packfrossan. Det skulle packas tre påsar till var och en av de tre checkpoints som fanns. Så nu var sista chansen att bestämma vilka kläder man kan tänkas behöva byta till i vilket skede av loppet. Väl på plats vid registreringen gick inlämningen väldigt smidigt, vi fick lämnat våra påsar och fick varsin GPS-sändare i utbyte. Det finns i stort sett ingen mobiltäckning i Jotunheimen, så en GPS-sändare är ett måste så att arrangören har lite koll på de tävlande. Arrangören hade ställt in pre-race mötet och vi kunde lägga lite mer tid på pre-race pizza istället!

Xreid Jotunheimen
Öl, och snart även pizza!

Turtagrö – Vetti Gard
Vi bussades från Beitostölen till starten i otroligt mysiga Turtagrö. Väl här var det en slö timme med toabesök och solkräm innan starten gick och drygt 200 tävlande lufsade iväg.

Xreid Jotunheimen
Turtagrö

Xreid Jotunheimen
Alla 5 laddade för start!

Xreid Jotunheimen

Och vi skulle direkt upp på dagens högsta topp – Fanaråkern (2068möh). Det var en rejäl stigning och ett pärlband av löpare som med relativt lätta steg tog sig upp. Väl uppe på toppen utspelades lite väl mycket dramatik när en man strax bakom föll handlöst med huvudet före ner i stenen. Jag såg aldrig att han ramlade, men hörde ljudet av både hans fall och ropen från medtävlande. Först trodde vi att det gått riktigt illa, han låg avsvimmad ett bra tag. Sedan vaknade han till och fick bra med hjälp av medtävlande och arrangörer. Det var väldigt skönt att se honom efter loppet på söndag, med ett rejält plåster på näsan. Han hade tydligen klarat att ta sig ner från Fanaråkern på egen hand. Efter detta ville vi inte vara med om några fler vurpor av det slaget…

Xreid Jotunheimen
Några hundra meter ner (på underlag som detta) ramlade mannen handlöst

Xreid Jotunheimen

Xreid Jotunheimen

Xreid Jotunheimen

Xreid Jotunheimen

Ner mot Vetti Gard var det en ordentlig nerförslöpa. Det som gjorde detta extra jobbigt var att vi visste att vi skulle tillbaks samma väg igen… Kontrollen låg längst ner i dalen och banan vände där och gick tillbaks upp längs samma stig.

Vi var framme i Vetti Gard efter lite drygt 6 timmar och hittills var det ungefär som planerat. Tuffa stigningar och rolig löpning! Dock var det skönt med en paus och fylla på depåerna med lite ny energi.

Xreid Jotunheimen

Vetti Gard – Tyinholmen
Efter kontrollen var det som sagt bara att knata på uppför. Och knata på länge, för här var det mycket uppför. Först samma väg tillbaks som vi någon timme innan sprang nerför, och sedan ännu mer uppför genom en vacker skog. Här någonstans högg krampen till ordentligt i benen. Det var ju skönt att ha det avklarat med bra mycket mer än halva loppet kvar…

Xreid Jotunheimen

Xreid Jotunheimen

Så småningom så närmade sig solnedgången. Vi hade sett fram mot detta då det inte hör till vanligheterna att man springer i bergen på natten. Nu hade vi sådan fantastisk tur med vädret så vi behövde inte ens slå på pannlampan på hela natten. Under hela helgen såg vi knappt ett moln! Jotunheimen var otippat solsäkert!

Xreid Jotunheimen

Xreid Jotunheimen

Dock visade sig löpningen gå långsammare nu. Inte bara för att vi var tröttare, utan för att terrängen helt enkelt var svårare. Kilometervis av blockmark (stora stenfält utan riktig stig) och brantare både uppför och nerför. Och så här skulle det vara i stort sett resten av banan…

Vi närmade oss nu andra kontrollen i Tyinholmen vilket också markerar mitten på banan. Humöret var fortfarande på topp och vi tyckte fortfarande att det vi höll på med var roligt! Trots att vi nu hade gjort samma sak i över 13 timmar… Solen hade gått ner sedan nån timme och natten var fantastiskt vacker! Och inte särskilt kallt heller. Innan loppet var planen att byta kläder i Tyinholmen för att fortsätta genom natten i långa tights och lång tröja. Nu hade det tagit betydligt längre tid än väntat och halva natten var passerad. Så det blev till att fortsätta utan förstärkningskläder. Det man tog på sig nu skulle man ju antingen få bära till nästa kontroll – antingen på kroppen eller i ryggan…

Xreid Jotunheimen

Xreid Jotunheimen
Månsken!

Dock hade det varit smart att byta strumpor och torka av fötterna här. Men det kändes oöverkomligt jobbigt…

Tyinholmen – Bygdinvegen
Vi hade blivit något nerkylda under stoppet. Tur då att det var en rejäl backe direkt efter Tyinholmen så vi fick upp värmen igen… Nu fick vi sällskap av ett gäng norrmän under återstoden av natten. Efter några timmars fortsatt ”löpning” (det blev mindre och mindre av den varan eftersom underlaget blev allt svårare…) så väntade vi nu på solens första värmande strålar. Vi sprang på ganska hög höjd och solen fick kämpa sig upp över topparna runt om… Underbart vackert!

Xreid Jotunheimen

När solstrålarna väl träffade oss var värmen dom gav efterlängtade! Det hade på sina ställen varit såpass kallt under natten så vissa vattendrag var frusna på ytan.

Xreid Jotunheimen

Xreid Jotunheimen

Xreid Jotunheimen

Det mest bestående minnet av denna del av loppet var att det kändes oändligt. Dels var detta den längsta sträckan och det var också den svåraste. Vi sprang i vad som kändes som oändliga dalar. Naturen är så storslagen så man kan springa längs samma sjö i timmar. Och eftersom vi tog oss fortsatt ganska långsamt framåt så bidrog det till känslan av oändlighet.

Vid ett tillfälle, efter ganska många timmar på egen hand, så fick vi studera kartan i viewranger på mobilen. Vi var lite osäkra på var vi var, men vi tyckte att det inte borde vara så långt kvar till nästa kontroll. Då säger viewranger 8 km, och det fågelvägen. Vi insåg att vi var två timmar från kontrollen. En liten knäpp för humöret, men det är bara att knata på!

Men allt har ett slut och snart kunde vi se Bitihorn tydligt. Bitihorn var den sista topp vi skulle ta oss över idag! Men dessförinnan väntade sista kontrollen!

Xreid Jotunheimen
Bitihorn!

Bygdinvegen – Beitostølen
Det var efterlängtat med en kontroll! Jättegott med den soppa som serverades. Och nu stod vi och kikade på Bitihorn, och det kändes som att vi nästan var framme. Vi skulle ju bara upp, och sedan ner på andra sidan. Enligt schemat återstod cirka 16 km till målet. Och det kändes som ingenting!

Åter hade det varit klokt att sköta om fötterna lite bättre, skoskav var på antågande och fötterna var allmänt ömma. Men återigen kändes det jättejobbigt att sätta sig ner och ta av skorna. Men det blir en läxa att lära till nästa långlopp… 🙂

Så bar det iväg med ny energi upp för Bitihorn. Det var en rejäl stigning vi hade framför oss, dock inte oöverkomligt tekniskt svår. Väl uppe tog vi en liten stund för att beundra utsikten, här såg man verkligen långt! Sedan kom funderingen – var skall vi ta oss ner? GPS:en pekade rakt fram, men det kunde väl inte vara rätt? Där kändes det bara som att det var ett stup. Men visst var det så. Vägen ner från Bitihorn innehöll en hel del klättring, och det med en kropp som varit igång i över 22 timmar i ett streck.

Det gick väldigt trögt nerför och vi närmade oss knappt målet. När vi väl lämnade Bitihorn så var benen helt slut. Stumma lår och fötter som inte ville vara med längre. Både skoskav och trötta trampdynor.

Xreid Jotunheimen

Xreid Jotunheimen

Tempot var riktigt uselt nu, trots att det faktiskt var rätt bra stig! Hade vi varit här med pigga ben så hade vi njutit av löpningen, nu ville vi bara lida oss hela vägen till målet. Men tillslut så var vi i toppen av Beitostölens skidbacke! Nu visste vi att det bara var backen kvar, sedan genom stan och till målet. Och efter ytterligare en kvarts löpning så var vi äntligen framme!

Xreid Jotunheimen
Nedanför backen ser man efterlängtade Beitostölen!

Det är alltid skönt att springa i mål. Men idag var det allt skönare än normalt!

Xreid Jotunheimen
Äntligen!

Efter 27 timmar och 42 minuter, knappt 12 mil och drygt 6000 höjdmeter så var vi äntligen framme! Vi hade innan loppet räknat med att vara i mål på under 24 timmar, men då hade vi grovt underskattat terrängen här. Jotunheimen är otroligt vackert men inte särskilt lättsprunget… Att vi fick strålande sol hela tiden var en ynnest! Med sämre väder är det ytterst osäkert om vi tagit oss fram till målet.

Otroligt kul att alla vi fem som startade också tog oss i mål!

Xreid Jotunheimen
Worth waiting for!

Jotunheimen
Fem glada och nöjda äventyrare dagen efter loppet! Möjligen aningen slitna…

Det finna många fler bilder att beskåda här.

One comment on “Xreid Jotunheimen
  1. Annsofie skriver:

    Imponerande insats!!!! Tur att ni var flera som hjälpte varandra framåt. Väldigt vackra bilder. Fjället är imponerande vackert alla årstider.
    Själv nöjer jag mig med dagsturer 😉
    Hade gärna läst om Lindas opplevelser också i Jotunheimen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.